Recensioner

Recension av Marika Formgren Svenska Nyhetsbyrån: “Det förbjudna v-ordet”

Förra året ville migrationsminister Tobias Billström diskutera ”volymerna” i migrations- och integrationspolitiken. Han fick hård kritik. Billströms uttalande fördömdes från höger till vänster, och statsministern tog honom offentligt i örat.

Kritiken gick ut på att det är avhumaniserande att tala om volymer, att ordet döljer att det bakom siffrorna finns enskilda människoöden. Underförstått: Ingen anständig människa antyder att dagens invandringsnivåer är för höga. Misslyckad integration kan vi älta i evigheter, men att insinuera att Sverige i dag tar emot ohållbart många invandrare, det gör bara onda människor.

Brännmärkningen av ordet volymer förstärkte Sveriges parallella invandringsdebatter. I den offentliga debatten i etablerade medier diskuteras det ”tillåtna”: den misslyckade integrationen och huruvida Sverige borde ta emot ännu fler invandrare. I alternativdebatten på olika nätsajter diskuteras just volymer: hur samhällets olika delar påverkas av dagens höga invandringsvolymer.

I den etablerade debatten märks inte alternativdebatten. Åsiktskorridoren säkras när volympratare diskvalificeras som onda rasister. Därför är Jan Tullbergs färska bok ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” befriande. Bokens röda tråd är nämligen volymerna, och deras avgörande betydelse för om invandringen är hållbar och integration är möjlig.

Som den ekonom han är ägnar Tullberg två kapitel åt invandringens effekter på landets ekonomi. Det finns också intressanta utvikningar om hetslagstiftningen, en skattning av när invandrare utgör majoritet i Sverige (år 2060), samt hård mediekritik.

Men volymfrågan bränner mest. Nästan alla är överens om att Sverige varken ska stoppa all invandring eller införa fri invandring. Då borde debatten rimligen handla om var mellan noll och oändlighet vi ska placera oss. Tullberg argumenterar för att invandringsrelaterade problem ökar med volymerna. Det är lättare att ordna bostäder, svenskundervisning och jobb åt 10 000 individer än åt 100 000. Invandrarbarn lär sig språket snabbare om klasskompisarna talar svenska.

Tullbergs ambition är att få fler som är kritiska till invandringspolitiken att ge sig in i den etablerade debatten. Det är ett hedervärt demokratiprojekt, men för att gjuta mod i tveksamma borde Tullberg ha pekat på hur inkonsekvent brännmärkningen av volymfrågan är. I alla andra politiska diskussioner är det nämligen självklart att politiker prioriterar mellan olika grupper eftersom resurserna är begränsade. Alla talar om volymer när det handlar om sjukförsäkring, pensioner eller dyra cancermediciner – trots att det även då döljer sig enskilda människoöden bakom siffrorna. Att ordet ”volymer” ska vara förbjudet i just invandringsdebatten tyder på att självutnämnda ”goda” politiker och debattörer inte vill diskutera sakfrågor, kanske för att de saknar motargument?

Men det är en randanmärkning. Tullbergs bok handlar om två av Sveriges viktigaste politiska frågor, åsiktskorridoren och migrationsvolymerna. Ju fler som läser den desto bättre.

 

Kommentar till recension av Marika Formgren: Jan Tullberg finns inte

Under påskhelgen läste jag Jan Tullbergs bok “Låsningen”, och skrev sedan en krönika om boken. För en dryg vecka sedan sände Svenska Nyhetsbyrån (SNB) ut krönikan till sina kundtidningar, som själva väljer vilka ledare, krönikor och debattartiklar från SNB de publicerar.

Vad jag har kunnat se har ingen av SNB:s cirka 30 kundtidningar valt att publicera min krönika (om jag har fel och någon har sett en publicering får ni gärna mejla mig på marika.formgren[snabela]gmail.com). Eftersom jag skriver för läsare och inte för byrålådan återger jag krönikan sist i detta blogginlägg.

Det paradoxala är att icke-publiceringarna av krönikan bekräftar det den handlar om: Att migrationsdebatten i Sverige i dag har delats upp i två helt olika debatter ‒ en offentlig debatt i etablerade medier som bara handlar om det “tillåtna”, och en alternativdebatt på nätet där frågorna som ligger utanför åsiktskorridoren dryftas.

Tullbergs bok är ett djärvt försök att spränga åsiktskorridoren och föra in några av de tabubelagda frågeställningarna i den etablerade debatten. Det borde rent logiskt ha lyckats, eftersom Jan Tullberg åtminstone fram till utgivningen av denna bok har setts som en “rumsren” debattör ‒ till exempel fick han för ett år sedan publicera en artikelserie i sex delar på Smålandspostens ledarsida.

Men nu misstänker jag att Tullberg har blivit “persona non grata”. Jag har nämligen inte sett någon text i etablerad media som behandlar hans bok, vare sig positiva eller negativa omdömen. Och då talar vi ändå om en bok som förra veckan låg på Bokus topplista över sålda böcker, och som diskuteras i långa Flashbacktrådar.

Fast troligen är det en del av problemet. En tidsavgränsad googlesökning på “jan tullberg” visar att hans bok diskuteras och hyllas inte bara på Flashback utan på Avpixlat, Fria tider och liknande sajter. För den svenska åsiktskorridorens gatekeepers räcker detta som argument för att man inte ska låtsas som att boken “Låsningen” existerar. Märk väl: man ska inte ens skriva negativt om boken, utan man ska tiga ihjäl den. Precis som etablerad media gjorde med Arnstbergs och Sandelins “Invandring och mörkläggning”. Denna “vägra ta debatten”-strategi förklarar sannolikt också varför tidningarna som valt bort min krönika inte skriver en egen text om boken. För jag kan förstå att min krönika upplevs som alltför positiv till Tullbergs bok. Det som gör mig uppriktigt bekymrad över det offentliga samtalets och demokratins tillstånd är tystnaden från alla debattörer som säger sig stå för “en generös invandringspolitik”, “allas lika värde” och en “demokratisk värdegrund”. Här har ni nu en (på nätet) omdiskuterad bok, av en (tidigare) rumsren debattör, som riktar hård kritik mot den svenska migrationspolitiken. Bemöt den då, ta fram era bästa sakargument!

Men det sker inte. Tullbergs bok ska tigas ihjäl, liksom all annan saklig och vettig kritik mot den omfattande invandringen. Endast så kan etablerad media fortsätta låtsas som att de enda kritikerna av dagens migrationspolitik är svagbegåvade rasister (de svagbegåvade rasisterna finns naturligtvis också, men det är kvalificerad lögn att låtsas att det bara är svagbegåvade rasister som ifrågasätter dagens svenska politik). För övrigt tror jag att det är just därför som ordet “volymer” och diskussioner om invandringens ekonomiska effekter har bannlysts från åsiktskorridoren: Att erkänna att de ekonomiska resurserna är begränsade, och att en kostsam migrationspolitik därför måste gå ut över andra budgetposter, är inte rasism ‒ det är ekonomisk baskunskap. Men det är en ekonomisk baskunskap som kan leda till ifrågasättanden av dagens migrationspolitik. Därför är det enklast att bannlysa dessa frågeställningar från åsiktskorridoren och låtsas som att all kritik mot migrationspolitiken beror på rasism. Ingen vill ju framstå som en korkad rasist, så ingen protesterar mot denna odemokratiska stympning av det offentliga samtalet. Och ingen får någonsin veta om de som försvarar dagens invandringsnivåer, eller vill ha ännu större volymer, har ett enda sakargument mot en författare som Jan Tullberg. Han finns ju inte, enligt den etablerade debatten. Och skulle han tvinga fram ett erkännande av sin existens, som Arnstberg och Sandelin gjorde med sin annons i DN ‒ ja, då lär han inte bemötas med sakargument utan med anklagelser om rasism. Guilt by association-bevisen finns ju redan ‒ googlesökningen visade att Tullberg uppskattas på helt fel sorts sajter. Då måste han väl vara rasist? Och en sådan behöver man väl inte argumentera emot i sak?

 

Recension av Anton Stigermark i Tidningen Kulturen

Jan Tullbergs bok Låsningen har väckt rubriker genom att inte väcka några rubriker. Till skillnad från vad man kan förvänta sig när det utkommer en bok som presenterar sensationella uppgifter och kontroversiella argument, har medietystnaden varit kompakt. Det är avslöjande för vad det är för medialt- och kulturellt klimat som vi lever under i det här landet. Precis det här mediala- och kulturella klimatet är föremål för Tullbergs kritiska undersökning. Visserligen har Låsningen tillägnats uppmärksamhet i alternativa medier på grund av Tullbergs beräkning av invandringens sammanräknade kostnader årligen uppgår till 250 miljarder kronor. Men det ska inte förglömmas att förutom dessa beräkningar finns en sofistikerad analys av hur det svenska debattklimatet fungerar.

Den som vill ge en sammanhållen bild av den svenska invandringspolitikens modus operandi kan inte stanna vid invandringen som enskild fråga. Det är många faktorer som kommer samman för att helheten ska bli vad den är. Men varje undersökning måste fixera en utgångspunkt och Låsningens inledande kapitel handlar om invandringen och dess ekonomiska konsekvenser. Tullberg är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och frågar som relaterar till ekonomi kan sägas vara hans paradgren.

I dessa kapitel synar Tullberg flera av de vanligt förekommande argumenten som anförs av invandringsförespråkare. Exempelvis att invandringen skulle vara en kritisk nödvändighet för att garantera framtida pensionsutbetalningar. Tullberg gör här den intressanta observationen att det här tänkesättet är det samma som genomsyrar den typ av svindleri som kallas pyramidspel. Pyramidspelet bygger på en ständig tillströmning av nya deltagare eftersom det är så pengar kommer in i verksamheten. När tillströmningen av deltagare upphör – vilket vanligtvis blir fallet så småningom – upphör intäkterna och spelet tas till sitt slut. Tullberg konstaterar att problemen med pensionssystemet hanterades genom att systemet reformerades 1995. Alldeles oavsett det så verkar inte pyramidspelsmetodiken som ett ansvarsfullt sätt att garantera stabilitet för framtida pensionsutbetalningar.

Bokens mest sensationella uppgift är tveklöst att invandringens årliga kostnader uppgår till 250 miljarder kronor. Eller uttryckt mer adekvat: 250 miljarder i sammantagna kostnader för 2013. Tullberg stödjer sig på bland andra Jan Ekbergs beräkningar, men kommer fram till en betydligt högre siffra än vad denne gör. Anledningen till det är att Tullberg räknar med invandrares överkonsumtion av välfärdstjänster i högre grad av vad Ekberg gör. En ytterligare anledning till den smått oerhörda siffran 250 miljarder är emellertid att Tullberg tar med de så kallade undanträngningseffekterna i kalkylen. Det verkar vara fallet att invandrare tar arbeten som lika gärna hade kunnat utföras av den inhemska arbetskraften.

Det finns en tragisk ironi i det här resonemanget. Att anklaga invandringskritiker för vulgära och osympatiska resonemang om att ”invandrare tar våra jobb” är en klassisk retorisk gest inom den antirasistiska rörelsen. Nu visar det sig att det låg ett visst mått av sanning i det här resonemanget. Undanträngningseffekter är betydande för ekonomin och de bidrar till att skruva upp Tullbergs kalkyl avsevärt. Men även om vi räknar bort undanträngningseffekterna hamnar vi ändå på den väl tilltagna summan 125 miljarder kronor. Det är oroväckande att notera att de flesta ekonomer som räknar på de här siffrorna verkar ytterst angelägna att hålla dem nere. Att inte fler har tagit upp exempelvis undanträngningseffekterna som betydelsefulla är anmärkningsvärt.

Tullbergs beräkningar är intressanta. Men lika intressant är hur dessa beräkningar – eller beräkningar om invandringens kostnader överhuvudtaget – mottas av politiker och opinionsbildare. Det tycks ha blivit en dygd att förhålla sig nonchalant och låtsas som att de inte existerar. Eller till och med avfärda dem som falska utan att överhuvudtaget göra en ansats att utvärdera dem. Samma förhållningssätt gällde även när SD presenterade en beräkning som gjorts av Riksdagens utredningstjänst om nyinvandringens kostnader. Siffrorna avfärdades som falska utan något vidare resonemang. Få, om någon, inom etablerad politik och media ser några som helst problem med det här förhållningssättet.

Efter de ekonomirelaterade kapitlen kommer Låsningen in på den kulturella och ideologiska biten av den här situationen. Alltså de bitar som verkligen har skapat den mentala låsningen. Det följer sig på något sätt naturligt av boken börjar med att presentera siffror för att sedan erbjuda en förklaring till varför ingen verkar göra sig ansträngningen att ens försöka bemöta sifforna. En av de viktigaste insikterna i den här debatten är att siffror inte spelar någon roll förrän svenskarna på ett djupare plan är redo att ta dem till sig. Vi har en kultur där okunskap är en dygd när den handlar om fakta som inte är smickrande för invandringspolitiken.

Det är intressant att notera att vi har en oöverskådlig kader av akademiker, politiker, journalister och andra grindvakter som försvarar den här samhällsutvecklingen. När Tullberg behandlar försvaret av invandringspolitiken får han anledning att skriva om borgerligheten såväl som den yttersta vänstern. Det verkar som att alla har sin version av samhällsutvecklingen över vilken de vill utsträcka sitt beskydd. Egentligen borde det inte förvåna någon att detta är fallet: både borgerligheten och vänstern har anledning att tro sig tjäna på den här utvecklingen. Borgerligheten får det redskap den vill ha för att slå välfärdsstaten i bitar, och vänstern får underordnade grupper som den kan försöka mobilisera mot tilltänkta förtryckare.

Inom vetenskapsfilosofin är det inte ovanligt att man talar om ett ”skyddande bälte” som en vetenskapsman eller samhällsvetare kan bygga upp kring sin teori för att skydda den från falsifikation. Idén med att skyddande bälte är att det hindrar de allra viktigaste grundantagandena från kritik, samtidigt som det kan medge att mindre viktiga delar av teorin kan behöva omprövas. Den politiska korrektheten är invandringspolitikens skyddande bälte. Tullberg tar upp Orwells term ”crimestop” som i boken 1984 är vetskapen om vilka åsikter som är önskvärda och, än viktigare, vilka som inte är det.

Tullberg noterar att det då och då förekommer pseudodebatter som kan förefalla att adressera problemet, men som i själva verket leder bort uppmärksamheten från huvudfrågan. Diskussioner om integration är exempel på detta. Dessa diskussioner är aldrig menade att ifrågasätta invandringspolitiken som sådan; snarast är de tänkta att ge sken av att det pågår en relevant diskussion om problemet. Det är precis samma metod som tillämpas av teoretiker som vill immunisera sin teori från att falsifieras. I det här fallet gör man vissa medgivanden, att integrationen inte fungerar tillfredsställande, men bevarar huvudantagandet som är att invandringen är en nödvändighet som måste fortsätta oavsett vad.

Den tidigare diskussionen om siffror som ingen verkar vara intresserad av att bemöta är talande för hur samtalet fungerar. Det anses till och med omoraliskt att vilja vinna kunskap i de här frågorna om det ställer invandringspolitiken i en negativ dager. Det är ett bevis så gott som något på att den här metodologin är effektiv: den har reducerat kunskap till någonting dåligt så länge den inte är i linje med en viss politisk policy. Just kärleken till kunskapen har varit en av västerlandets stöttepelare sedan antiken. Intellektuella har under årtusenden idoliserat Sokrates eftersom han är symbolen för den här inställningen. Sokrates offrade sitt liv snarare än att ge efter för påtryckningar och genom att göra detta representerar han filosofins seger över politiken, åtminstone moraliskt.

Låsningen har avsevärda kvalitéer. Den är pedagogisk, faktaspäckad och välskriven. Tullberg behärskar politisk teori lika väl som han behärskar ekonomi. Men det går inte att komma från att boken är nedslående läsning. För vad den verkligen skildrar är hur politiken har triumferat på bekostnad av filosofin.

 

Recension av Rolf Hillegren i Avpixlat: “Angelägen läsning om allvarlig låsning” 

De författare som gärna vill få sina alster recenserade i den etablerade pressen gör klokt i att undvika att skriva kritiskt om svensk invandringspolitik. Till dessa hör dess bättre inte Jan Tullberg, vilket man som läsare känner stor tacksamhet för. Han har på ett ambitiöst och förtjänstfullt sätt tagit sig an ämnet och skrivit en mycket läsvärd bok som han gett titeln Låsningen.

Dess kvaliteter är så stora att mitt grundtips är att den kommer att förbigås med tystnad av den press som gärna vurmar för mångfald, men glömt att denna förkärlek även bör gälla på opinionsbildningens område. Och skulle den bli recenserad är mitt alternativtips att den knappast kommer att bemötas sakligt. Däremot har Tullberg goda utsikter att bli utnämnd till fascist, rasist eller främlingsfientlig av journalister som valt dumstruten som viktigaste attribut till yrkesuniformen. Om så sker kan Tullberg trots allt känna ett visst lugn. Han är i gott sällskap.

Tullberg analyserar den svenska invandringspolitiken med ett flyt som gör boken mycket lättläst. Han framför åtskilliga tankar som många läsare säkert varit inne på själva men kanske inte förmått formulera eller placera i rätt sammanhang. Bland Tullbergs alla konstateranden väljer jag slumpvis två: ”Den svenska invandringspolitiken är inte en noga genomtänkt plan utan en ansamling ogenomtänkta beslut.” och ”Islam utgörs inte endast av några seder som överges när immigranten möter feminism och Pride-parader i Västerlandet………….” I boken ställs också många berättigade frågor. Även bland dessa väljer jag slumpvis två: ”På vilket sätt kan det ligga i ett rikt folks intresse att eftersträva att bli en minoritet i sitt eget land?” och ”Varför för man en destruktiv politik som väljarna i hög grad ogillar?”

Tullberg har åstadkommit en katalog över svensk naivitet och dumhet när den är som värst. Våra myndigheter godtar okritiskt asylsökande som saknar dokument, de ifrågasätter inte asylsökande som utger sig för att vara barn trots att det i många fall är uppenbart att dessa sedan länge trampat ut barnskorna och personer som vistas illegalt i landet erbjuds frikostiga förmåner. Allt detta sker till enorma kostnader. Och vi har en politikerkår där många förefaller att ha valt Bagdad-Bob till agitatoriskt föredöme. För läsaren framträder frågan: Kan det bli stolligare?

Föga förvånande är Tullbergs förhoppning att boken ska väcka debatt och jag hoppas att han blir den första som lyckas med denna grannlaga uppgift på minerat område. Men det är ett vanskligt projekt i ett samhälle där journalisterna uppträder som självutnämnda och självgoda censorer för att rädda läsarna från opassande åsikter. En yrkeskår som ena stunden ”vägrar att ta debatten” och andra hävdar att ”munkavlen är en myt”.

Ingen debattör har naturligtvis rätt till hundra procent. Låt oss därför för säkerhets skull räkna med en rejäl felmarginal. Men anta att Tullberg har rätt i sina påståenden och farhågor till åtminstone 25 procent. I så fall är det mer än nog för att många reflekterande läsare ska bli förfärade. Men tyvärr lär få av dessa kunna påträffas i Sveriges riksdag.

Tullberg har i likhet med många funnit att den som vill få allsidig information om tillståndet i dagens Sverige gör klokt i att uppsöka sajter som Avpixlat och Fria Tider. Han rekommenderar läsaren att ta del av någon krönika som publiceras på dessa ställen och sedan jämföra med det som publiceras i de stora dagstidningarna. Han konstaterar: ”Kvalitetsskillnaden i argumentationen är stor och till etablerade medias nackdel.”

Någon kanske undrar om författaren inte funnit något positivt med den förda invandringspolitiken. Dess värre är det nog så att den som söker positiva synpunkter på denna politik får nöja sig med att lyssna till majoriteten bland våra politiker, hålla sig till den etablerade pressen, undvika att reflektera och förse sig med rejäla skygglappar. Till övriga riktar jag uppmaningen: Läs Tullbergs bok!

 

Recension Fria Tider 18/4 2014: Invandringen kostar 250 miljarder per år”

DU BETALAR. Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden istället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna – istället för att göra en uppskattning.
 “Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok “Låsningen”. 

I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga som sällan tas upp till diskussion. Det har emellertid gjorts ett par försök att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet.

För drygt tio år sedan uppskattade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN 2003-12-28) att nettokostnaden för invandringen uppgick till 2-3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), eller en årlig kostnad på 40-50 miljarder kronor. Några år senare, i en studie publicerad 2009, kom professor Jan Ekberg fram till en nettokostnad på mellan 1,5 och 2 procent av BNP för år 2006, motsvarande 45-60 miljarder kronor.

Nu sällar sig ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, till skaran av ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I den nyutgivna boken ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor, vilket är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Att Tullbergs siffra är väsentligt högre än den Ekberg kom fram till 2009, baserat på data från 2006, beror till viss del på att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013, som Tullberg tar till utgångspunkt. Men skillnaden beror framförallt på att Tullberg har beaktat en rad faktorer som Ekberg valt att bortse från.

Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser så kallade undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som till exempel jobb och bostäder.

– I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, det vill säga sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg när Fria Tider ringer upp. Han utvecklar resonemanget i sin nya bok:

”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

Ekberg väljer emellertid att helt bortse från sådana effekter.

En annan skillnad mellan Tullbergs och Ekbergs analyser är att Tullberg har tagit i beaktande att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. Ekbergs uppskattning bygger däremot på antagandet att invandrare inte är överrepresenterade i brottslighet eller kostar mer i skola och omsorg.

När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området klart visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte beaktar det. I sina beräkningar viktar han därför, till skillnad från Ekberg, upp invandrarnas andel av rättsväsendets kostnader.

”[Jag viktar] upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet”, skriver Tullberg.

Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

– Det finns många tecken på att det finns merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården allokerar man mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Och samma sak med skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag, säger Tullberg, som tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

Ekberg och Tullberg skiljer sig också åt när det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken. Ekberg väljer att hänföra kostnaderna för sådana barn helt och hållet till gruppen svenskar. Tullberg anser däremot att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna.

”Både mina och Ekbergs fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, sammanfattar Tullberg.

Jan Tullbergs nya bok blev tillgänglig för försäljning på Adlibris och Bokus idag. Den behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg i bokens baksidestext.